Ja då ligger vi i vår nya lya för andra natten då :) Känns skönt. Emelie har varit här & det är underbart att ha henne hos mig. Hon har varit så hjälpsam & jag är glad att hon bara funnits vid min sida <3 Mitt älskade barn du är så klok <3 Sen efter skolan idag så kommer lillkungen :) han är så saknad <3 Ska bli spännande att se vad han tycker om vår nya lya <3 han är glädjen i ens liv <3 Lilltrollet har varit här hon med <3 hoppas verkligen att vi kan få vara en familj snart <3 men med tiden & tålamod så hamnar vi där med <3 Allt behöver falla på plats först & tryggheten bli ett faktum men dit ska vi & vi kommer sakta,sakta däråt <3 Ja det va barnen de :) Va det gäller en annan så gör en bara,existerar mest. Alla dessa spänningar är jobbiga. Måste försöka få struktur på saker & vad som gäller då & då samt varför.. Min kropp är mer trött än jag vill erkänna & det gör mig ledsen :( Min älskade sambo Jimmy <3 å vad jag vill att det ska va slut på alla processer här & där. Men det vet vi redan nu att det är kört :/ kärleken vi har till varandra & ger varandra är så skön & det känns så varmt <3 längtar jämt efter dina armar som bara håller om mig. För att bli omhållen av dig är skönaste & lugnaste jag vet <3 men bara vi vet. Bara vi är på samma plats. Bara vi gör det som bara vi kan. Ja älskling då är det vi <3

Här igen då... Återstår att se vad det bär med sig   Är som vanligt en splittrad människa & vilsen själ  Sist jag skrev här nåt på bloggen bodde jag i V-bro i min lägenhet med ute plats mer liknande ett radhus. Idag lever jag i Skoghall med en Kille samt hans dotter    Som om alla bekymmer & problem skulle försvinna här??!!  Nä då det här livet är då ingen Askungsaga eller Törnrosa,bara glöm det   Här är vi idag då... Andrè har börjat på Hultsbergs skolan. En stor & bra skola. Trivs bra där. Jag som mamma till honom har väl kanske inte riktigt fått kläm på personalen än. Men det viktigaste för mig är att det funkar för Andrè. Emelie vill gå det sista året med sin klass på Jättesten skolan. Jag förstår henne & försöker stötta henne i det. Min/vår flytt hit till Skoghall har varit allt annat än en dans på rosor  Har varit många uppförsbakar & är fortfarande. Tankarna far bara runt,trodde inte det kunde finnas så mycket som bara kan åka runt & som kan påverka en så som människa. Tycker det är svårt när barnen inte är hos mig utan är hos sin pappa. Är tomt,ledsamt & framför allt så tampas jag med att inte jag längre vet vad som händer runt mina barn när jag inte är med dem. Denna sommar har varit hemsk. Hoppas det dröjer länge innan jag får uppleva en sån sommar igen. Hatar känslan att vara så hjälplös som jag känt. Ville så gärna vara glad för barnens pappa & hans kärlek. Men jag kunde inte & kommer inte kunna heller. Glad kanske för att pappan släppt ett öga för mig & kunnat titta åt en annan kärlek    Men en stor sorg för det är för mig helt otänkbart för mig att denna kvinna ens ska kunna få mitt förtroende att ens få bo eller ens sova tillsammans med mina barn   Jo jag vet att jag låter självisk,avundsjuk,arg,ledsen svartsjuk. Ja kalla det va du vill. Men jag kommer aldrig att gå med på det så länge jag vandrar på denna sidan världen & troligtvis inte på den andra sidan heller. Det hela beror helt enkelt på att denna kvinna har själv barn som av olika anledningar inte kan ta hand om sina egna & då ska kvinnan inte heller ha mina    En separation från en annan människa är inte lätt & jag trodde vi sagt allt hemskt till varandra medan vi var under samma tak,men hjälp vad fel man har. Tänk vad mycket ord det finns & framför allt vad det sårar. Sliter & drar i alla lösningar som ska finnas,letar förbrillt svar på alla problem. Men både svar & lösningar är långsökta på det här känns det som. Vill verkligen inte att barnen ska drabbas mer av allt det här. Men hur gör man?? Barnen har rätt till oss båda föräldrar. Hur löser man umgänget med barnen när vi inte ens själva kan bete oss vuxet?? Allt det här är bara så tragiskt & ledsamt     MMMM så här långt är det inte mycket som känns positivt. Men mitt i denna sörja finns det ljus punkter   Skolan funkar bättre för Emelie nu,hennes mentor & lärare är mycket nöjda över henne nu,mot vad dem har varit & det värmer gott i mamma hjärtat. Vi kämpar fortfarande med vikten men Jag är stolt över henne & det hon gjort/gör för utan henne är livet inte det samma. Emelie du är min STORA KÄRLEK     

Har läst en del böcker nu,får såna perioder till & från. Läst böckerna skrivna av Lillemor Östlind. Den kvinnans böcker är värda att läsa. Mitt läsande gör väl oxå att jag slipper att tänka på en massa saker hela tiden. Ja denna sociala utredningen håller på ännu & den gäller ju då endast min dotter. Nu har ju kommunen jag bodde i förut lämnat in en anmälan till den kommun jag nu bor i. Den anmälan gäller min son. Så från att ha en utredning på mig har jag plötsligt fått två  Tycker fortfarande att allt är knas & konstigt.Har inte träffat nån från dem sociala myndigheterna i den kommun jag nu bor i,men det har min advokat gjort flera ggr. Vet inte om jag är arg,ledsen,uppgiven,fundersam,panikslagen,rädd,för

tvivlad eller trött. Jag kanske är lite av varje men jag vet nånstans inom mig att allt det här är en vinst för mig. Men det hindrar för det inte alla mina tankar,funderingar & tårar..                                                                                                                                                                                                                                                Har en igentligen en massa beslut som jag måste ta med,men känner att jag kan inte göra el ta några beslut just nu. Det känns allt annat än bra. Vet inte vad som är rätt & fel. Hur vet man det igentligen? Varje gång jag försöker komma fram till nåt som jag tcker verkar bra själv så slutar det med att jag får dåligt samvete. Det dåliga samvete!! Vad trött jag är på det. Har ju det ständigt,förstår inte varför!! El gör jag det?? Vet bara inte hur jag ska göra för att bearbeta det. För det är inte rätt att behöva leva med det..                                                                                                                                                                                  Jag tar en dag i taget. Vissa dagar är bättre än andra. Det största felet jag ändå gör är att jag har så svårt att erkänna för mig själv,men även för andra när jag inte mår bra. Ska mycket till för att jag ska säga helt öppet att jag inte mår bra & att ens be om hjälp. Nä glöm de,det finns inte skrivet att jag frivilligt skulle göra det. Skäms för mycket för det.... Många frågar hur jag orkar tillvaron med min son?! Orkar,jag har inget val. Han är min son! Sen att han ses som annolunda i vårt samhälle,ja det kan jag tyvärr inte göra nåt åt. Jag älskar honom som min son & för den han är!                                                                                                                                                                                                                                  Mörk har det blivit ute med. Visst jag tycker det är rätt mysigt,man får ju tända en massa levande ljus & små lampor. Mysa ner sig i soffan med en en filt & bok eller varför inte en film. Det ä mys de  Å snart kommer advent. Det är grejer det. Är en tid jag tycker om. Men även en tid då jag tänker på alla männinskor i vår värd som inte har det lätt där ute. För det finns människor som inte har någonstans att ta vägen. Som inte kan äta sig mätta. Visst jag visste att vår värd & att vårt samhälle ser ut så. Men det blir något helt annat när man kommer så nära in på det. Är hemskt att en del männinskor i dagens samhälle inte har bostad. Varför ska dem inte ha samma rättigheter som alla andra. Sen finns det olika anledningar till att dessa männinskorna har hamnat i den situation. Men det ger dem inte mindre människovärde för det. Dem är människor dem med. Dem ska behandlas som det med. Dem bär redan på en mycket tung ryggsäck,varför göra den ännu tyngre för dem & göra dem bostadslösa. I slut ändan är det ju ändå staten som får betala notan för dem. Då har notan blivit sååååååååååå mycket dyrare för dem & problemen mycket jobbigare & oddsen sämre för dem drabbade. Vore bättre att människorna fick den hjälp & stöttning dem behövde från början i stället. Men tyvärr är sanningen något annat & det finns många därute som fryser redan & som kommer att åter igen få en lååånnnngggg vinter att kämpa sig igenom. En liten ljus glimt i all denna sorg & ledsamhet är ändå alla frivilliga männinskor som läger hela sin själ på dessa männinskor. Serverar kaffe & smörgås gratis samt till själv kosnadspris. Soppkök. Div insamlingar för både kläder & skor. Kyrkorna som ställer upp för mat,samtal,värme,vän en stund att bara vara i. Ja det finns många som finns & jag beundrar er alla som lägger ner er tid ert liv i allt det ni gör. För ni gör det oftast gratis samt på er fritid. Men ni gör det för kärlek & empati för andra människor. Ni visar att ni bryr er,att ni finns för andra människor som behöver er. All ljus & kärlek till er. Ingen nämd ingen glömd                                                                                                                                                                                                                                               Nja blev en rörig blogg stund i vanlig ordning. Men det är väl en spegel bild av mig antar jag  Mycket tankar & funderingar på det mesta. En del av det som jag känner & tycker säger jag & gör. En del av mig behåller det för evigt eller låter det gro samt växa en stund till. Är både en för & nack del med det. Men det är det med allt har jag lärt mig vid det här laget...                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      Love Trandela

Mmm mina farhågor som jag kände va uppenbarligen inte så fel. Att jag för ens för en sekund kunde tro nåt annat. Hur dum & blåögd kan man va??!! Borde för fan va straff bart att va en sån idiot som ens vågade tänka nåt annat...Har snart bott här i denna bostad i 3 månader. Har bara varit skit & elende i det stora hela. Som om det inte räckte med att denna killen jag träffa på för mer än ett år sedan försökte att strypa mig & att åklagaren ville ha det till en rättegång. Men som sagt,mina onda aningar & tunga långa vandring hade bara på börjats.

Emelie valde ju som sagt att gå kvar i skolan i Grums,vilket hon oxå fått. Har/fick allt min berskärda del av det med. Socialtjänsten i Grums valde att öppna en utredning mot mig. Eftersom jag är den enda vårnadshavaren så är det nu mig dem utreder under lupp. Har en kanon stöttning från min advokat som även är med mig i det här. Beslutade mig för att om dem ska genomföra denna utredning ska dom då inte få göra det utan att jag har min advokat. Å det har jag verkligen inte ångrat en skund,för jag har insett att man aldrig ska sluta förvånas!! Trodde jag hade hört det mesta,men jag annar inte vad fel jag även haft i det. utredningen har inte hållit på så länge,men så länge så att jag har mer än en gång höjt på ögonen. Min advokat trodde inte sina öron sist vi va inne på detta kontor för att denna socialsek tog tag i luppen. När advokaten & jag kom ut efter lupp omgången,titta hon på mig & sa. Du Gunilla har du möjlighet att komma in till Karlstad till mitt kontor under nästa vecka? Jag titta på henne & svarade ja det är klart jag har. Bra de fick jag till svar. För innan vi träffas då, ska jag ta reda på vad det är socialtjänsten vill ha en utredning på & varför. För det här mötet i dag Gunilla är inte rätt. Jag förstår inte vad det finns att göra utrednig på. Det finns inga skäl till det. Jag titta på min advokat,fick inte fram ett ord. Det är säkert svarade hon mig,visste jag inte bättre så skulle jag tro att allt va ett skämt.

Vi prata lite allmänt med innan vi skildes åt. När jag senare satt i bilen började jag tänka mer & mer på vad min advokat sakt till mig. Fick samla mig en bra stund för att sedan kunna åka hem. Dagarna har gått en dag i sänder sen dess & jag har försökt att inte tänka så mycket,utan bara gjort det som förväntas av mig. Så idag då var det dags att åka in till Karlstad & träffa advokaten,för att höra vad hon har att säga sen det sista möte vi va på (är ca 3 veckor sedan. Vårt möte blev fram flyttat pga sjukdom)  Å mitt möte med min advokat är jag nöjd med på alla plan. Min advokat har ju nu fått fram lite bättre vad dem igentligen vill/ska utreda. Men hon tycker det hela är en smula ironisk & bakvänd.. Jag kan inget annat göra än att hålla med henne. Allt är mer än en märkligt. Att det kommer nu & inte för länge sen. För i grund & botten är inget annolunda i mitt liv nu som då. Det som till kommit som nytt skulle ju så klart vara min rättegångs historia. Men det är som advokaten säger. Det är ju inget jag trodde el ens drömmde om att jag skulle få uppleva & det är ju inget jag ska klandras för heller. Jag är aldrig den bästa mamman & kommer aldrig att bli. Frågan är om det finns nån sån i hela världen..

Jag har fullt med fel & brister å det kommer jag att ha hela livet. Sen är klart att även jag lär mig av mina misstag,fast  ingen vill tro det. Om inte annat så vet jag att den riktiga sanningen är så i alla fall. Vet även att jag skulle ha fått information från socialtjänsten som inte har kommit fram till mig på rätt sätt. Sen att dem missat det som det så vackert kommer att heta sen,ja det är nåt helt annat. Vad jag tycker om det här??? Ja,jag skulle ljuga om jag inte skulle säga att jag tycker det är både sjukt & konstigt. Jag gillar det inte långt ifrån. Men just nu är det bara att gilla läget. Men i morgon,ja då ska jag in under luppen igen tillsammans & jag kan lova att jag har en hel del att säga vilket min advokat är helt med på. För det kommer även hon att göra. Det är klart att denna utredning får/kommer att få ha sin gång. Men tyvärr så finns det andra familjer som behöver synas MYCKET mer under luppen än jag. Kan inte låta bli att tänka på dem barnen som får komma hem till ett hem som är inpyrt i rök,det osar fylla/alkohol lång väg. Ögon som är knallröda pga både det ena än det andra. Finns ingen mat att tillgå i hemmet,utan den mat som erbjuds är skollunchen. Vad händer med dessa barn när helgen & loven kommer??? Om jag själv anmält?? Ja det har jag,det är en skyldighet som vuxen!! Tyvärr händer det inte mycket,det har jag mer än en gång fått erfara. Jag har sett ett nytt sånt här barn idag. Det sorgliga i det här är att den här familjen har en jätte stor insats från socialtjänsten & har tydligen haft i flera år. Sånt är jobbigt att både veta & se. Men framför allt tungt,så tungt.........

LOVE Trandela 

Försöker förstå varför?? Varför har du gjort så här mot mig? Varför ville du mig så illa? Hade jag gjort dig så illa så du tyckte jag förtjänat att du skulle strypa mig??  Tydligen så tyckte du det eftersom det hänt!! Jag kan bara inte förstå det. Det har snart gått tre veckor sedan det hände.   Kvällen då du försökte strypa mig sitter djupt i mitt huvud. Ser dig framför mig varje gång jag blundar. Känner din hand runt min hals fortfarande & varje gång jag känner doften av AXE parfym så går det en hiss i min mage & illa måendet kommer. Får upp ett varm saliv i munnen som smakar illa & jag känner spy smak i mun.  Vill inte vara ensam längre & tycker det mesta är jobbigt. Samtidigt tänker jag på mina barn. Mina älskade barn   Du kunde ha sett till att dom blivit utan sin mamma  Bara den tanken gör mig gråtfärdig   Nu hade jag änglavakt  el turen på min sida kanske man ska säga så att jag orkade komma loss från ditt stryp grepp & ta mig levande ut från din bostad. Är ju ganska uppenbart igentligen eftersom jag just nu sitter & skriver här.. Dem veckorna som har gått har varit tuffa & jobbiga på många sätt. Det har dragit med sig så mycket tråkigt & jobbigt inte bara för mig. Min dotter har med mått skit för det här & gör det även fortfarande till & från. Hon insåg att hon faktiskt kunnat mist sin mamma. Hon har frågat mig om varför du gjort så här & om du kommer att göra det igen!! Jag har inget svar att ge henne på varför du gjorde så mot mig,men skada mig fysiskt mer kommer jag inte tillåta dig att göra & det har jag talat om för henne. Min dotter får nu hjälp av skolkuratorn & även från andra håll för att försöka samt förstå allt det här,men min oro för henne ligger & gror.. Jag själv då?? Ja jag har en kurator jag med som jag träffar en ggr/veckan. Har fått vissa mediciner för att klara av mitt liv & min familj. Har suttit mycket i telefoner både med polisen & advokat om hela denna händelsen. Idag är jag både chockad,ledsen & förtvivlad. Min advokat ringde i dag & tala om för mig att du har ERKÄNT!! Jag sa bara va?? Sen minns jag inte så mycket mer på en stund.. Efter ett tag hör jag i örat igen: Gunilla hör du mig?? Han har erkänt,den blir rättegång den 6 dec!! Tankarna bara snurrade,stamma fram ja jag hör dig. Sen fick jag bara fram:: Men om han har erkänt då ville han ju verkligen ha död på mig!! Advokaten prata med mig en stund.. Jag lyssnade mest på henne. Försökte ta in det hon sa. Vet att hon ringer mig igen imorgon på morgonen. Försöker förstå,men kan inte!! Jag är här,men ändå inte!! VARFÖR VILLE DU MIG SÅ ILLA???        

Har fruktansvärt svårt att erkänna det för mig själv men även för andra,att denna gång med flytt & all skit den har burit med sig så mår jag allt annat än bra. Kanske inte är konstigt i grund & botten igentligen. Måste hitta en väg ut ur allt som bara rullar runt. Måste låta saker få ta tid. Men det kan vara en rejäl prövning.

Trivdes faktiskt i huset vi bodde i Segmon som vi flytta in i 1/12-10

Men av någon anledning så kom dem vi hyrde huset av på min födelsedag (10/7-11) & sa upp oss med omedelbar verkan!! Ingen förklaring alls utan vi skulle ge oss av därifrån fortast möjligt. Efter flera disskutioner med dem som äger huset fick vi dem att förstå att 3 månaders uppsägning gäller. Trodde vi ja.. Cirkusen hade bara börjat. All denna smörja gick så långt att varken vi el barnen va säkra i huset längre. Den stora frågan var bara var vi skulle ta vägen??.. För i Grums kommun fanns ingen bostad att få,mer än sådana som då låg på andra el tredje våning,vilket inte va att diskutera en gång med tanke på att vår son sitter i rullstol! Å Kommunen kunde inget göra mer än att hänvisa oss till en annan kommun...                                                                                                                                                                                                                                 För Andrès bästa va dem bästa kommunerna då att välja mellan Säffle el Karlstad. Karlstad hade inget bra boende allternativ i detta läget förrän senare & tyvärr fanns inte tid att vänta heller. Så det enda som fanns kvar då var ju Säffle kommun. Å här är vi nu då. Har väl sakta men säkert tagit in det som hänt,men det lär ta tid innan jag vänjer mig vid allt det som hänt. Andrè har ju nu fått bytt skola. Går nu mera i Åmål eftersom då inte Säffle har någon Träningskola i säffle,utan köper sina plater i Åmål. Men skolan i Åmål är kanon,det känns verkligen rätt & vi hoppas samt tror att Andrè kan komma långt i sin utveckling med allt de utbudet som finns där. Emelie då!! Ja hon ä då kvar i Grums på jättesten. Ville inte byta skola. Vad kunde jag göra? Tvinga henne att byta?? Nej!! Den idèn tror jag knappast på. Utan det blev som hon ville. Jag hoppas jag gjort rätt för hennes skull,men blir ändå inte kvitt skulden att jag på nåt sätt sviker henne. Känns som vi kommer längre & längre ifrån varandra. Känns så jobbigt & ledsamt,vet bara inget annat just nu.                                                                                                                                               

Har bestämt mig för att börja blogga. Känner att min tid inte riktigt räcker till för att skriva så mycket just nu... Men det här är en start. Får sätta ner fler bokstäver i morgon..

Kramen på er